toppmurkla.blogg.se

I fredags var jag på möte med Af, FK samt några från
min arbetsrehabiliteringsplats.
Hade dagarna innan mötet blivit halvt om halvt lovad en anställning.
Gick dit glad och positiv!

Men mötet gick inte alls som planerat...
Alla pratade över huvudet på mig som om jag inte ens var där.
Och började komma med förslag som sjukersättning och att jag
skulle kunna ha någon slags coach/assistent på arbetsplatsen som
kunde "stötta mig i mitt arbete".

Min positiva känsla ersattes av en känsla att vilja gråta. 
Är det så alla ser på mig?
Så inkompetent att klara att jobb att jag behöver dagligt stöd??

Sen blev jag arg. Och sa vad jag kände, tyckte och ville.
De låtsades lyssna och fortsatte prata som om jag inte fanns i rummet.
Jag kände mig bara uppgiven. Ville hem.

Nu har jag landat lite i känslan.
Insett att det är dom som har fel.
Jag kan.
Jag har både vilja, driv, utbildning och kunskap.

Bläddrar till sidan 12 i Allas nr 10. 
Där finns mitt reportage om Lina Thomsgård.
Och det är jävligt bra!! 

Mått så dåligt de senaste veckorna.
Riktigt, riktigt dåligt.
Önskar-att-jag-var-död-dåligt.

Mycket ångestdämpande. 
Ökad dos Lamotrigin. 
Och extra samtal hos Emmy. 

Nu är jag åtminstone någolunda samlad. 
Inte en enda röra av ångest och tårar som 
för en vecka sedan. 

Måste försöka se framåt och tro på att det blir bättre.

Hoppet är det sista som överger människan eller hur
är det man säger?

Lite full. Och ensam inuti. 
Raserar allt bra omkring mig som vanligt.
Verkar inte kunna låta bli.
Allt som är fint måste jag förstöra för mig själv.

Oändligt, obeskrivligt trött.
Och ensam.
De försöker, men ingen förstår.

Och jag vill bara sova. I dagar. veckor.
Vakna lagom tills det är vår. Sol. Ljus.

Oj, vad länge sen det var nu, du toppmurkla!
Försummade, stackars blogg...
Men i natt saknade jag dig. Och att få dela med mig av mina tankar.

Livet tar så oväntade vändningar ibland.
Och man hamnar vid vägskäl där man aldrig trott man skulle stå.
Möter människor som lyckas ta sig in och vända upp och ner på hela livet.

Jag hatar det här mörkret. Vintern. De långa nätterna. 
Har mått dåligt igen. Några gånger.
Anade väl att det skulle komma sådana dagar igen. Men hoppades ju ändå...

Han kallar mig för häxa. 
Syftar på den påverkan han påstår att jag har på honom och även andra.
"Jag känner inte så mycket för tjejer, träffar dem bara av en anledning", 
var något av det första jag hörde honom säga. 

Men jag är annorlunda. Såklart. Vad ska han annars säga?
Är inte särskilt övertygad. 
Även om han stått ut med en del redan. 

Vaknar mitt i natten. Känner hur hjärtat slår allt snabbare och hårdare. 
Blir jobbigt att andas. Reser mig hastigt och går upp.
Tar med täcket, virar det tätt runt kroppen. Låser in mig i badrummet. 
Sitter där på det kalla golvet. 

Men han låter mig inte vara. Försöker få upp dörren. 
Vill inte att han ska förstöra den, så jag låser upp. 
Tar på mig skorna. Får gå ut istället. Kanske lättare att andas då. 

Men han låter mig inte gå. Håller fast mig. 
MAN FÅR INTE HÅLLA FAST MIG!!!
Fast hur ska han veta det?

Vet inte riktigt vad som händer sen. 
Han släpper mig. Jag går ut.
Går och går tills den fyskiska smärtan av kylan tar över. 
Då går jag tillbaka. 

Han är inte hemma. 
Min mobil blinkar. Han har ringt. Och smsat. 
Tar alldeles för många sömntabletter. Och kryper ihop i soffan. 
Efter en stund kan jag svara. Med ett sms. Han kommer hem. 

Tydligen hade jag tagit mig loss på ett ganska våldsamt sätt. 
Och han kunde inte hålla fast mig utan att göra mig illa. 
Så jag fick gå. Trots att han inte ville.
Han ber mig lova att aldrig försvinna så igen.
Men det kan jag inte göra.
Vill inte lova, när jag förmodligen inte kommer kunna hålla det. 

Sen börjar tabletterna verka ordentligt. Han hjälper mig till sängen. 
Jag vaknar nästa dag med huvudvärk. Mår illa och har ångest. 
Men värst är ändå självföraktet.

Han hämtar vatten. Och frukost. Kramar mig. 
Och jag hatar mig själv ännu mer. 
För att han är så snäll. 
För att jag kan omöjligt förtjäna någon som honom.



 
 

Hemma från Stockholm igen.
Blivit många resor dit sen i somras.
Kanske dags att flytta?!

Jag är trött. Och förkyld. Och jättehes.
Envis hosta som håller mig vaken om nätterna.

Nu har jag huvudvärk också :-(
Känner hur det börjar gå ner över ögonen och näsan
blir täppt...
Migrän.
Ska ta medicin redan nu så kanske jag klarar mig undan 
ett riktigt anfall med allt vad det innebär :-S

Tycker synd om mig. 
Men ska inte gnälla mer. 
Te, imigran, soffa och filt väntar. 



 

Åh, vad allting ska krångla! Ogillar tekniken just nu.
Först försökte nån knäcka alla mina lösenord, 
vilket innebar att jag fick massor av mail från företag som undrade om det 
verkligen var jag som ville göra ändringarna...

Sen tog sig nån in på vissa konton. Nej, det var inget virus eller likn. 
David trodde det berodde på att jag kopplat telefonen till bla fb. 
Stängde alltså av alla länkar där. Med den inte fullt så roliga konsekvensen
att jag nu blockerat mig för mig själv. Hur man nu lyckas med det?!?

Suck!

Onödigt jobb för mig. Och för den som vill åt mina konton.  
Jag är nämligen ungefär lika intressant som en dammråtta.

Jag vaknar, äter frukost, kör till praktik, dricker massor av kaffe,
skriver lite, kör hem, hämtar på dagis, leker en stund, lagar middag, nattar,
halvsover i soffan, dricker te och knaprar i mig mina mediciner, sover.
Kan tillägga att jag inte har några intressanta, spännande eller smaskiga
hemligheter. Inte heller några pengar.

Mao, finns ingen anledning att vilja titta närmare på mina mail etc.

...bortglömda blogg!
Fullt upp med remiss. Särskilt nu efter Inferno.

Från att ha ingenting, ingenting och ingenting att göra.
Bara gå hemma hela dagarna till 60 timmars "jobb" i veckan.
Bara sådär.

Min kropp & hjärna är chockade. Och Lova är arg.
Tror hon egentligen mest är ledsen över att jag är borta så mycket.
Jag har gått hemifrån när hon vaknar på morgonen och ofta inte
hunnit hem tills hon lägger sig på kvällen.
Och det känns hemskt. Även om jag gillar att vara sysselsatt.

Ska förhoppningsvis vara hemma mer framöver.
Ha lagom mycket att göra.

Så jag i alla fall hinner pussa min skrutt go´natt!

Ska till Stockholm i veckan.
För att medverka i tv (ett diskussionsprogram med tema "psyket").
Jag och en massa kända människor...
Känner inte riktigt att jag passar in. Jättenervöst!
 
Fast av veckans tre stora händelser så är det nog trots allt den minst nervösa ;-)

Dålig natt.
Känner mig ensam och frusen.

Kokar upp vatten till te.
Önskar att Ester ville komma hem och gosa.
Min lilla katt-hund <3

Finns ingen som Ester!
Hon är envis och egensinnig som en katt,
men trogen som en hund och mycket mån om sin flock.
Den lilla sötnosen går till dagis flera gånger varje dag och
bara tittar på Lova, sen går hon därifrån igen...

I söndags när vi var och röstade följde hon med (såklart). 
Gick nån meter från vagnen. Inte kopplad. Det är hon aldrig.
Sen satt hon utanför tillsammans med tre hundar och väntade...
Och följde glatt med oss hem igen när vi var klara.
Älskade knaskatten!

Alla grannar skrattar åt katten som tror hon är en hund.
Men hon är omtyckt och väldigt speciell.

Tänk att av alla världens katter så fick vi den bästa.

Nu blev jag lite gladare. Över att tänka på vår "mästerus".
Lycka är att ha en sådan underbar katt!

Ni få som läser här...
I höst kommer en dokumentärserie i åtta delar på SVT
och Kunskapskanalen. (Start den 14 oktober).

Den handlar om att leva med psykisk ohälsa och kommer
att bestå av tre säsonger.

Ett viktigt program - så missa inte!

Nu finns det en facebooksida för programmet.
Den kommer uppdateras med information och är
öppen för diskusioner både innan, under och efter programmet.

Sök på:  Inferno - UR

Då borde ni hitta den :-)

Det här är en rätt död blogg.
Fast jag vill ha kvar den ändå.
Den är ju trots allt min första...

Har varit så mitt uppe i utbildning, film, fotografering och
drömmen om att förändra världen, att jag helt glömt bort
att det alltid finns en baksida också.

Fick ett mail för någon dag sedan.
Sen ett till och ett till.
Från en kille som ber om att få ringa mig.
Bara prata. Höra vad jag tror och tycker.

Och jag vill så gärna hjälpa. Det vill jag.
Jag vet hur ensam man kan vara och hur svårt
det är att hitta någon som lyssnar och tar en på allvar.

Samtidigt så är inte jag rätt person. Jag har ingen hjälp att erbjuda.
Jag kan lyssna, men det är också allt.
Och jag är inte tillräckligt stark för att lyssna utan att själv påverkas.

Får så dåligt samvete av att säga nej. Att hänvisa honom vidare. 
Fast som David sa, han kanske mår bättre för stunden av att få prata.
Men i längden kan inte jag hjälpa honom.
Och jag kommer själv bara må dåligt av att ta på mig hans problem.

Vet det egentligen. Jag är ingen terapeut.

Men det känns jobbigt ändå. Att avvisa någon som ber om hjälp.