toppmurkla.blogg.se

Jag har varit i Stockholm ett dygn.
Dokumentärserien där jag medverkar (som visas i höst),
börjar bli klar och jag skulle få titta på "mitt" avsnitt.

Dom bokade tåg (1:a klass), härligt hotell (Nordic Light),
och fick taxi överallt jag skulle.
Med andra ord riktigt lyxigt och skönt!

Fotades inför utskick av PM till tidningar och tv-tablåer.
Det gjordes på Moderna museet. Tror det kommer bli jättecoola bilder.

Allt kändes lite för bra för att vara sant. Och det var det kanske.
För plötsligt när jag slappnade av och njöt av att ha plats 1 i vagn 1 på
tåget, precis bredvid all frukt och minibrownies, så fick resan ett hemskt avslut.

Strax utanför Stockholm hoppar någon framför tåget.
Jag känner den kraftiga inbromsningen. Att vi kör på "något".
Ryser. Vet. Förstår.

Efter 20 minuters stillastående säger en röst i högtalaren att vi står stilla
pga en olycka och att föraren måste bytas ut.
- Har någon hotat eller skadat föraren, säger mannen på andra sidan mittgången
till mig.
- Nej, svarar jag. Någon har hoppat framför tåget.
Han ser chockad ut.
- Tror du, säger han sen. Det är ju fruktansvärt i så fall...
- Ja.

Jag sitter längst fram. Jag hör tågvärdinnan som gråter och vill hem.
Jag ser föraren få hjälp ut och hjälp därifrån.
Poliserna som anländer i tysthet.
Sånt här vill man inte dra uppmärksamhet till.

En annan tågvärdinna bekräftar att tåget kört på en människa.
Stämningen i tåget är tryckt. Dämpad. Obehaglig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vart jag ska ta vägen.
Känner paniken och ångesten krypande i kroppen.
Andas. Kom ihåg att andas. 
Jag vill fly, men vart ska jag ta vägen?
Jag vill ut härifrån, samtidigt som jag ut är det sista jag vill.

Kämpar, uppbådar all min kaft för att hålla mig lugn.
För att andas. För att inte gråta. Bryta ihop.
Identifierar mig med personen som tog steget.
Vet hur det känns att stå där på kanten.
Hur fruktansvärd ångesten är då, när döden känns som enda utväg.

Jag smsar alla jag känner. Vill inte vara ensam.
Sms är bra. För jag orkar inte prata med någon.
Jag vill ha närhet. Någon som bryr sig. Men jag vill inte prata. 

Efter två timmar får vi köra vidare. 
Jag tittar ut genom fönstret och låter tårarna rinna. 
För att det är så sorgligt. Så tragiskt. Så fruktansvärt hemskt och fel, 
att någon ska behöva må så dåligt att den hoppar framför ett tåg. 

Sov inget i natt. Tankarna ville inte sluta snurra. 
Idag på morgonen träffade jag Dr Anders. Min läkare på psyk. 

Du kan identifiera dig med känslan, säger han. 
Men det var inte du. Det var inte DIN ångest. 

Det var inte min ångest. Men den blev min.