Förminskad till ingenting
I fredags var jag på möte med Af, FK samt några från
min arbetsrehabiliteringsplats.
Hade dagarna innan mötet blivit halvt om halvt lovad en anställning.
Gick dit glad och positiv!
Men mötet gick inte alls som planerat...
Alla pratade över huvudet på mig som om jag inte ens var där.
Och började komma med förslag som sjukersättning och att jag
skulle kunna ha någon slags coach/assistent på arbetsplatsen som
kunde "stötta mig i mitt arbete".
Min positiva känsla ersattes av en känsla att vilja gråta.
Är det så alla ser på mig?
Så inkompetent att klara att jobb att jag behöver dagligt stöd??
Sen blev jag arg. Och sa vad jag kände, tyckte och ville.
De låtsades lyssna och fortsatte prata som om jag inte fanns i rummet.
Jag kände mig bara uppgiven. Ville hem.
Nu har jag landat lite i känslan.
Insett att det är dom som har fel.
Jag kan.
Jag har både vilja, driv, utbildning och kunskap.
Bläddrar till sidan 12 i Allas nr 10.
Där finns mitt reportage om Lina Thomsgård.
Och det är jävligt bra!!
min arbetsrehabiliteringsplats.
Hade dagarna innan mötet blivit halvt om halvt lovad en anställning.
Gick dit glad och positiv!
Men mötet gick inte alls som planerat...
Alla pratade över huvudet på mig som om jag inte ens var där.
Och började komma med förslag som sjukersättning och att jag
skulle kunna ha någon slags coach/assistent på arbetsplatsen som
kunde "stötta mig i mitt arbete".
Min positiva känsla ersattes av en känsla att vilja gråta.
Är det så alla ser på mig?
Så inkompetent att klara att jobb att jag behöver dagligt stöd??
Sen blev jag arg. Och sa vad jag kände, tyckte och ville.
De låtsades lyssna och fortsatte prata som om jag inte fanns i rummet.
Jag kände mig bara uppgiven. Ville hem.
Nu har jag landat lite i känslan.
Insett att det är dom som har fel.
Jag kan.
Jag har både vilja, driv, utbildning och kunskap.
Bläddrar till sidan 12 i Allas nr 10.
Där finns mitt reportage om Lina Thomsgård.
Och det är jävligt bra!!
