toppmurkla.blogg.se

Jag kan inte sova.
Jag kan inte andas.
Sitter i ett mörkt kök med datorn som enda ljuskälla.
Väntar på att tabletterna ska verka.
Dom kommer nog inte göra det.
Fan.

Kan inte sova. Nu igen.
Ångest, ångest, ångest.

Vet inte vad jag ska göra. Förvirrad.
Vet inte vad som är rätt och fel.
Kan inte någon bara komma och ordna upp allt det här
trasslet som ska kallas mitt liv?

Ibland fungerar det så bra. Flyter på.
Sen faller jag. Ner hit. Eller ännu lägre.

Vad är det för fel på mig? Jag har ju allt.
Varför vill jag ha mer? Vad vill jag ha? Vad saknar jag?
Vad saknar min själ? Varför är den inte nöjd?

Skulle den vara nöjd om jag var död? Eller skulle
den fortsätta plågas i det oändliga?

Målbild.
Måste ha en målbild. Måste tänka på Lova.
Målbilder är bra. I alla fall om dom är verkliga. Realistiska.

Jag hatar att vara ensam nu.
Men jag kan inte gå in och lägga mig bredvid David.
Ingen får röra mig. Inte ens han.
Jag får panik av bara tanken.

Jag har hämtat Lovas mjukisdjur.
Har en papegoja, en nalle, en apa och en hund i knät.
Det är bra. Dom är bra. Kärlek på lagom nivå.
Dom sitter stilla. Bara är. Skönt.

Fryser. Eller nej. Det gör jag inte. Fast det känns så.
Men jag bara skakar. Inuti på nåt konstigt sätt.

Har börjat fundera på allvar. Om det kanske är dags att ge upp.
Jag lever för andra. Finns till för andra.
Men vem är jag? Är jag någon alls?

Gråter en tår. Älskade Nina!
Nina, hur visste du??
Hur kunde du just precis nu (kl 04:36) skicka exakt rätt ord?
"Tänker på dig"
Vilken annan stund under dagen idag hade det "bara" varit ett sms.
Nu är det min värld. Mitt hopp. Kanske finns det en mening...

Men varför måste allt vara så jävla svårt???

Ska sluta skriva nu. Det hjälper ju ändå inte.
Sätta mig med mina knivar och Lovas nallar i soffan istället.
Lyckas jag somna så hittar ni mig där.
Annars kan jag vara precis varsomhelst.