toppmurkla.blogg.se

Länge sen det blev nåt bloggande här...
Får skylla på att jag haft för mycket att göra och för lite tid.

Idag var jag hos dr Anders igen. Var ett tag sen det med.
Så nu blir det ny medicin.
Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. hade velat klara mig utan,
men det funkar inte riktigt. 
Men nu ser jag ändå mer hopp för framtiden.

Trodde inte att samtalen med Emmy skulle hjälpa mig, men det gör dom.
Bara att få komma dit varje vecka, sitta i hennes slitna gröna fåtölj
och sätta ord på alla tankar och känslor är så otroligt skönt! 

Jag tror jag gör framsteg. Det känns så.
Jag börjar se mönster och förstå varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer.
Inlärda beteenden som är allt annat än rationella...
Nu måste jag bara jobba på att vänja mig av med dom. 

Främst måste jag nog lära mig leva utan bekräftelse. Eller i alla fall inte vara
så beroende av det för att känna att jag duger. 

Imorgon tar jag med mig Lova och åker bort. 
Först blir det Göteborg nån vecka sen får vi se. 
Skulle till Gotland med Robban i slutet av aug, men blir inget med det. 
Han har kommit fram till att han inte tycker om mig och ja...jag kan väl inte
göra så mycket annat än acceptera att det är så, även om jag såklart är ledsen 
över att inte ha honom i mitt liv längre. 

I vilket fall så har jag presentkort på hotell, så jag funderar på om vi skulle bo
någonstans vid kusten ett par dagar, bara jag och Lova. 
Det hade varit mysigt  ♥

Igår var Aftonbladet här och intervjuade + fotade. Tog hela fyra timmar! 
Det ska bli två reportage om mig i tidningen i höst. Det ena om alla mina sjukdomar
och hur jag trots dom valde att skaffa barn och idag har en frisk liten dotter. 
Det andra ska handla om diagnoserna bipolär + ev. borderline.
Det reportaget kommer alltså baseras på min andra blogg (remiss.blogg.se),
om att få en diagnos, hitta rätt behandling och leva med en psykisk sjukdom. 

Jag är lite kluven när det gäller att "gå ut" med det så öppet. 
Inte så att jag skäms och jag tror egentligen att det är bra att någon vågar göra det, 
att jag förhoppningsvis kan hjälpa någon annan genom att berätta. 
Men det finns en oro också för att bli igenkänd, av arbetsgivare och så.
Vill inte att någon ska ha förutfattade meningar om hur jag är bara för att de läst om 
mig och min diagnos i tidningen...

Lååångt inlägg. Så blir det när man inte skrivit på ett tag ;-)
Men nu ska jag krypa ner i min sköna säng och sova!