toppmurkla.blogg.se

Nu landar planet.
Snart ska vi köra och hämta vid tåget.
Och jag vill inte.

Jag har så dåligt samvete över det,
men jag vill inte.
Ångesten kryper i kroppen när jag tänker
på att det antagligen kommer dröja månader
innan jag får vara "ensam" igen.

Men jag har i alla fall fått bekräftat att det här
livet inte är vad jag vill ha.
Måste börja bygga upp ett nytt. Ett eget.
Innan det är försent, medan jag fortfarade har
viljan, lusten och orken att göra det kvar.

Lämnar jag allt det jag har här, har jag ingenting kvar.
Och då behöver jag all kraft och ork jag har, för att
kunna bygga upp mitt liv på nytt, på egen hand. 

Oftast känner jag mig bara likgiltig. Ett konstaterande.
Att det inte finns någonting kvar.
Men ibland tränger en känsla av sorg igenom.
För det som aldrig blev.
Då har jag bara lust att lägga mig ner och gråta.