Upp & ner
Solen skiner. Det är helt underbart väder.
Jag vill ut och springa. Ut och leka med Lova.
Göra något!!
David tittar frågande på mig. Han vet hur lite jag sovit i natt.
Jag vet det också egentligen. Att jag borde vara trött.
Har lite ångest över det. Som ett tryck över bröstet.
Ångest över att jag vet att det här inte är normalt.
Det har varat i över en vecka nu. Det här hypomana tillståndet.
Har aldrig varit med om att det håller i sig så länge.
Högst ett par dagar brukar det vara.
Sen brukar jag falla. Djupt.
Kanske är det medicinen som gör att jag "fastnat" här.
Samtidigt som jag njuter av att orka allt och känna mig stark och glad,
så börjar det bli jobbigt.
Kroppen börjar bli trött fastän hjärnan går på högvarv.
Och så är jag rädd för fallet. För det kommer.
Frågan är bara när. Och hur djupt.
Just nu är det nog jobbigt för alla runtomkring också.
Som inte orkar med.
Mig. Och mitt tempo.
Jag känner det till och med själv. Att jag börjar bli jobbig.
Kan bara hoppas att det vänder snart. Och stannar på mitten.
I ett så kallat "normalläge".
Vad det nu är...
