toppmurkla.blogg.se

Fick alldeles precis nyss veta att ännu en vän
väntar barn.
Och hur glad jag än är för hennes skull så kan jag
mota undan den där känslan av ledsenhet inom mig.

Innan jag blev gravid med Lova, under det år vi försökte
utan resultat grät jag inom mig varje gång någon i min närhet
blev gravid. Inte för att jag missunnade dom det på något sätt.
Men för att jag  också ville.

Sen Lova kom har jag varit nöjd. Lycklig med min lilla dotter.
Nu börjar längtan komma tillbaka. Jag vill ha en till.
Jag vill se och känna magen växa. Jag vill ha ont, jag vill uppleva
en förlossning igen. Jag vill se mitt barn för första gången.
Jag vill snusa i fjunigt bebishår. Gosa med små fötter.

Men nu är inte läge för ett barn till. Inte på något sätt.
Jag mår inte bra. David och jag vet inte var vi har varann.
Vi har inga jobb. Vet inte var vi ska bo eller ens om vi ska bo ihop.
Allt är fel just nu. Men jag längtar ändå.
Och känner mig lite ledsen mitt i glädjen över vännens lycka.
Lite ledsen för att det inte är jag. För att det kanske aldrig bli jag.
Men jag hoppas det.
Drömmer och längtar...