toppmurkla.blogg.se

Jag tar tillbaka det jag skrev innan. Att det börjar vända.
Faller. Faller. Faller.
Och det gör mig så rädd.

Rädd att jag aldrig kommer må bättre.
Att jag aldrig kommer bli "normal",
eller i alla fall någolunda balanserad.

Rädd för hur det påverkar Lova.
Då är det bättre att jag försvinner ur hennes liv nu.
Innan hon börjar förstå...

Rädd för vad jag kan göra när jag mår som sämst.
Att jag tar beslutet att avsluta mitt liv.
Fastän jag egentligen inte vill.

Vill bara krypa ihop på ett hårt och kallt golv.
En mjuk säng klarar jag inte just nu.  

Ensam.
Inte i ordets rätta bemärkelse. Men ensam på insidan.
Längtar efter att få krypa ihop i någons famn.
Men kan inte hantera närheten.

Undrar om någon kan förstå.
Om någon kan tycka om den trasiga person jag är.
Älska mig, älska mig, älska mig!!!
I alla lägen. Även nu. Nu när jag behöver det.
Älska mig.