toppmurkla.blogg.se

Nu är jag inne på dag 13 med Lithionit.
Fortfarande har jag inte landat. Det innebär att jag nu i
drygt två veckor varit rastlös och inte kunnat sova ordentligt.
(Bortsett från de två gångerna jag tagit sömntabletter).

Men jag börjar känna en förändring. Jag börjar känna!
Det är väldigt omtumlande. Är inte van vid det.
Jag skrattar. Känner mig glad. Känner kärlek.
Det har jag iofs gjort innan med - till viss del iaf.
Den stora förändringen är att jag kan bli ledsen.
Aningen för mycket just nu, tycker jag...

Räcker med att någon är lite snäll mot mig
för att jag ska vara nära att börja gråta.
Tex när min läkare åkte in till sjukhuset bara för att träffa mig 5 minuter
och fråga hur det var med mig, när jag var där hos min samtalskontakt...
Eller när Lova la sitt huvud mot mitt ben och sa: "mamma gosa"...

Känner mig väldigt ödmjuk inför livet. Kärlek.
Fortfarande rädd. Och ledsen emellanåt. Men också lite hoppfull.

Jag har trots allt bestämt mig för att inte ge upp.
För att jag ska må bättre. För att jag ska må bra.
Jag ska vinna den här kampen!

1-0 till mig döden!!!