En dålig dag...
Idag har det varit en riktigt dålig dag.
David är fortfarande sjuk (har varit sen i fredags).
Jag har alltså haft hand om Lova ensam hela helgen.
Har försökt vara en snäll flickvän som åkt och handlat, varit på apoteket
lagat mat, gått ut och köpt cola och glass till D på kvällen osv.
Sen blev jag irriterad på mig själv för att jag anstränger mig så mycket.
Det är ju knappast så att jag får samma omsorg när jag är sjuk.
I vanliga fall kan man nog inte klassa att ta hand om ett barn + sköta hushållet
och en sjuk sambo som väldigt jobbigt...
Men med den tunga tröttheten orsakad av litiumet, samt illamåendet och yrseln
som inte vill ge med sig, så har det känts näst intill övermäktigt ibland.
Idag har jag bara velat lägga mig ner på golvet och gråta. Trött.
Har längtat efter att skada mig. Efter att känna varmt rött blod längst mina armar.
Hatar lukten av blod. Järn. Det är så jälva äckligt.
Ändå kan jag längta efter det.
Eller nä, jag längtar nog snarare efter känslan av lugn som det ger. Efteråt.
Skulle någon sakna mig om jag försvann?
Skulle någon ens märka det?
