toppmurkla.blogg.se

Tittade på Greys Anatomy nyss. Förra veckans.
Sedan Lova föddes har vi spelat in allt vi vill se på hårddisken.
Då kan man titta när man vill sen. Samt spola och pausa etc.

Oumbärligt när man hade en liten ilsken bebis som skrek som högst
när pappa vill titta på Sopranos eller behövde en ny blöja när vi försökte
se Nip/Tuck...
Numera handlar det mest om att hon vill leka, prata, klättra, byta kanal...

I vilket fall - vad jag skulle skriva om var mina funderingar kring avsnittet.
Det handlade bland annat om en liten pojke som hade alldeles för lite tarm
kvar och var i behov av en transplantation.
(Vilket hände då och då på avdelningen där jag jobbade tidigare...)

Man måste koppla bort känslorna när man jobbar med svårt sjuka barn.
Annars går man under efter första veckan.
Då kunde jag göra det. Hyfsat i alla fall.

Nu skulle jag aldrig klara av det. Jag skulle bryta ihop efter varje ny patient.
Hur skulle jag kunna se, tänka och känna något annat än;
"tänk om det var Lova" och "tänk om det var jag".

Nu kom jag att tänka på en liten flicka jag hade hand om en sommar...
Hon får ett eget inlägg, lilla prinsessan.