toppmurkla.blogg.se

Det var länge sedan jag verkligen kände något. Något verkligt.
Såsom kärlek och ömhet.
Det var länge sedan jag blev verkligt berörd.
 
Visst har jag kunnat känna.
Sällan känner man väl så mycket som när man har ångest.
Riktigt ångest.
Inte sån där "livet är lite tufft just nu ångest" som var och en påstår sig ha.

Och sällan är man väl så uppfylld av känslor av överväldigande som
när man är hypoman/manisk.

Men det var länge sedan jag visste vad jag kände för människor i min närhet.
Länge sedan jag blev berörd - bröllop, ett nyfött barn, dop, dödsfall...
...det var nästan så att jag ryckte på axlarna och bara gick vidare.

När Lova föddes, när de efter 38 timmar la upp henne på mitt bröst,
(den där stunden som alla säger är så magisk), då kände jag ingenting.
Ingenting!
Jag petade på henne lite pliktskyldigt. Kände att det förväntades att jag gjorde det. 
Sen bad jag barnmorskan ta bort henne. 

Idag, efter några veckors behandling med litium och terapi så gråter jag vid
bara minnet av det. Över vad jag missade där inne i min bubbla. 

Jag sitter med tårar i ögonen när jag tittar på...Scrubs! Läser en vanlig tidning. 
Eller ser ett gulligt par. Jag har blivit helt knäpp åt andra hållet. 
Troligen är det övergående. En vanlig biverkning såhär i början. 

Men det positiva med att känna riktiga känslor igen är det jag känner för
människorna i min närhet. Att alla mina relationer blivit klarare, tydligare.
Hur jag känner att jag verkligen älskar många av dom som finns i mitt liv. 
Och att jag inte förstår varför andra finns kvar där. 

Antagligen har jag känt lika mycket (el lite) för alla innan och därför inte
kunnat välja bort dom som inte tillför något, som bara stjäl energi. 
Jag visste nog inte vilka mina verkliga vänner var. 

Nu vet jag vilka jag älskar. Så nästa stora fråga är ju då vilka som älskar mig. 
"I nöden prövas vännen", sägs det ju.
Snart ska jag berätta för alla vad som hänt de senaste veckorna.
Kanske hur det varit ända sen Lova föddes,
eller till och med ännu längre bakåt i tiden...

Antar att dom som finns kvar efter det, dom som stannar,
dom som stöttar och säger att jag kan ringa dygnets alla timmar;
- Det är dom som är värda att kallas vänner. 
Mina vänner.