Körsbärsträden och döden
Jag har hittat låten som ska spelas på min begravning.
Den säger precis allt jag vill säga till dom jag älskar.
Och den är så underbar, så vacker, så genuin.
Lyssnade om och om och om igen.
Och grät. Massor.
Mest för att jag är rädd.
Rädd för vad jag kan göra nästa gång jag mår riktigt dåligt.
För att jag inte ska få se körsbärsträden blomma nästa vår.
För att jag inte ska få se Lova växa upp.
För att jag ska lämna och därmed skada dom jag älskar mest av allt.
Tittade på Greys nyss. Vi spelar in det varje vecka.
Och ligger konstant några avsnitt efter... :-s
I alla fall, slutorden för avsnittet idag var;
"Varje människa som vi tycker om...
...Hon är en till vi kommer att förlora i framtiden".
Jag som trodde att mina tårar var slut för idag.
Det var dom tydligen inte.
Precis så resonerade jag efter det att både Andrea och Edvin dött.
Och efter branden.
Jag stängde ute alla. Jag ville inte känna något för någon.
Varför utsätta sig för den risken?
All den smärta som följer med att förlora någon man älskar...
Det tog mig många år att sluta resonera så.
Fortfarande gör jag det ibland. I tron att jag skyddar mig själv.
Som tur är har jag så smarta vänner som inte låter mig komma
undan när jag får för mig att bryta med dom ♥
