Borta, inte hemma...
Jag börjar så smått känna mig lite stressad...
Pressad, orolig, trängd, inmålad i ett hörn.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag har ingenstans att fly.
Hjälp mig. Hjälp mig, hjälp mig.
Måste ta mig loss. Bort.
Senaste året är en enda tung dimma.
Dövade känslor.
Någon annan som har levt mitt liv.
Jag har inte varit med. Inte i tanke och själ.
På ett sätt har det varit skönt.
Jag har bara varit. Flutit med.
Utan att känna. För någon eller något.
Nu har jag börjat vakna till liv igen.
Efter 12 månaders dvala.
Och jag blir panikslagen av vad som pågår omkring mig.
Vad som hänt när jag var någon annanstans.
Konsekvenser.
Vad gör jag nu?
Hur tar jag mig loss?
Jag har fastnat i ett liv som inte är mitt.
Ett liv där jag inte är hemma.
Ångest.
Jag vill hitta hem.
