toppmurkla.blogg.se

Undrar om det bara är jag som gör så.
Som konstant skriver, som har en story i huvudet.
All ensam tid skapar jag. Formulerar. Skriver. 

Jag bara väntar på den dag då man kan koppla ett
usb-minne eller nåt till hjärnan och föra över allt material den vägen. 
För av någon konstig anledning blir det aldrig lika bra när jag 
skriver ner det på datorn som det var i huvudet...
Jag tappar liksom alla de där snärtiga formuleringarna, 
och de träffsäkra ordvalen. 

Jag har börjat se saker och ting klarare nu.
Utan kroppen full av mediciner.
Med rent, giftfritt blog som stilla flyter i mina ådror.

Äntligen har jag tagit mig ur den där bubblan som jag
fastnade i, i våras.
Världen tycks mer nyanserad nu.

Jag funderar på diagnoser.
Många diagnoser av det psykiska slaget tycks gå hand i hand.
Så tätt ihop att det är omöjligt att skilja dom åt.
Ibland undrar jag om jag inte borde ha betydligt fler.
Ibland tror jag inte att jag borde ha någon alls.

I Stockholm träffade jag en man. Med erfarenhet av sånt.
Han ifrågasatte mina mediciner.
Som han sa "Att vara deprimerad, att ha ångest, det är bara
ett annan sätt att vara ledsen på".
Och det låter ju logiskt. Och då känns det också väldigt fel
att ta mediciner för att döva smärtan.
Borde man inte istället gräva i den, plågas, sörja och sen kunna
gå vidare? Utan en massa kemiska substanser.

Men vad gör man under tiden???
Hur överlever man all ilska? Hur överlever andra den?
Hur klarar man alla nätter av ångest?

Jag vill inte igenom allt det där. Jag orkar inte.
Jag vill inte sitta vaken hela nätterna med en kniv i min hand.
Jag vill inte blöda.
Jag vill inte kasta glas och få splitter över hela lägenheten.
Jag vill inte sparka sönder några fler dörrar.
Och jag vill inte känna den fruktansvärda ångest som griper
tag i mig efteråt.
Som frågar mig hur jag kan leva med mig själv?
Och hur andra kan leva med mig?

Jag har blivit något av en expert på att stänga av mina känslor.
Nästan oavsett vad det gäller.
I alla fall skjuta upp dom. Jag är kontrollerad. Sansad. Lugn.
Ingen som inte upplevt det kan nog ana hur arg jag kan bli.

Jag kan välja att inte känna. Sorg, dåligt samvete, besvikelse...
Alla negativa känslor sorteras bort. Blir till ingenting.
Likgiltighet.
Dom pressas ihop i mitt bröst. Ibland värker det. 
Det är nog det som kallas ångest. 
Och ibland blir det för fullt. Det är då jag bli sådär arg. 
Eller ledsen.

Jag är lite orolig nu. Men ändå starkare. 
Det hjälper att skriva. 
Och alla fina kommentarer på (remiss)bloggen värmer. 
Dom känns som stora varma kramar när jag fryser som mest.

Jag hatar att vara ensam när vi är två.
Det är värre än att vara ensam när jag faktiskt är ensam.
Det blir så mycket mer uppenbart då.
Att man alltid, när det kommer till kritan, är ensam.
I sig själv. Med sig själv.