toppmurkla.blogg.se

Remissbloggen i all ära. Den får så mycket uppmärksamhet.
Först var det sajten "Allt om barn", sen expressen o DN,
därefter kom Aftonbladet och nu Allers förlag...

Men det är du min lilla toppmurklablogg som jag längtar efter
när jag känner för att skriva. Det är du som får veta dom riktiga 
hemligheterna, tankarna och känslorna, om än förklädda (någon 
kan ju trots allt titta in här och läsa...)

Jag är så ledsen. Och den här gången vet jag varför. 
Mina samtal med Emmy ger så mycket. 
Jag har lärt mig en hel del om mig själv sedan i våras. 
Och det gör ONT, ONT, ONT att inse vad jag gör mot mig själv. 
Vilka situationer jag försätter mig i och vilka destruktiva relationer
jag söker. I vilka jag tror mig vara lycklig och fri, men som bara är 
illusioner och tomma bubblor som riskerar att spricka när som. 

Eller...det som gör ont är egentligen att inse vad jag borde göra. 
Kanske vad jag måste göra för att någonsin kunna må bra. 
Jag måste börja klippa band. 
Bekämpa all impulsivitet, alla tillfälliga lustar och infall om vad som får
mig att må bra. Börja se helheten. Fokusera på det som är hållbart. I längden. 

Jag glömmer aldrig. Men jag väljer att inte minnas. 
Har inget behov av hämnd längre. Likgiltig. Nästan iaf. 
Tror att alla får det dom förtjänar förr eller senare.
Måste tro det för att kunna gå vidare utan hat. 

Jag är för snäll. Eller kanske är dum ett bättre val av ord? 

Citerar Winnerbäck: 

"Plötsligt minns jag stanken av min godtrohet igen. En vän som inte riktigt var en vän"

Mitt liv i ett nötskal. En vän som inte riktigt var en vän...
Undrar ibland om jag har några vänner alls?
Som finns vid min sida för att jag är jag? Som inte bara utnyttjar mig och min välvilja?
Jag känner mig ensam i alla fall.
Det gör man väl inte om man har en vän, gör man?