toppmurkla.blogg.se

Det här är en rätt död blogg.
Fast jag vill ha kvar den ändå.
Den är ju trots allt min första...

Har varit så mitt uppe i utbildning, film, fotografering och
drömmen om att förändra världen, att jag helt glömt bort
att det alltid finns en baksida också.

Fick ett mail för någon dag sedan.
Sen ett till och ett till.
Från en kille som ber om att få ringa mig.
Bara prata. Höra vad jag tror och tycker.

Och jag vill så gärna hjälpa. Det vill jag.
Jag vet hur ensam man kan vara och hur svårt
det är att hitta någon som lyssnar och tar en på allvar.

Samtidigt så är inte jag rätt person. Jag har ingen hjälp att erbjuda.
Jag kan lyssna, men det är också allt.
Och jag är inte tillräckligt stark för att lyssna utan att själv påverkas.

Får så dåligt samvete av att säga nej. Att hänvisa honom vidare. 
Fast som David sa, han kanske mår bättre för stunden av att få prata.
Men i längden kan inte jag hjälpa honom.
Och jag kommer själv bara må dåligt av att ta på mig hans problem.

Vet det egentligen. Jag är ingen terapeut.

Men det känns jobbigt ändå. Att avvisa någon som ber om hjälp.