toppmurkla.blogg.se

Lite full. Och ensam inuti. 
Raserar allt bra omkring mig som vanligt.
Verkar inte kunna låta bli.
Allt som är fint måste jag förstöra för mig själv.

Oändligt, obeskrivligt trött.
Och ensam.
De försöker, men ingen förstår.

Och jag vill bara sova. I dagar. veckor.
Vakna lagom tills det är vår. Sol. Ljus.

Oj, vad länge sen det var nu, du toppmurkla!
Försummade, stackars blogg...
Men i natt saknade jag dig. Och att få dela med mig av mina tankar.

Livet tar så oväntade vändningar ibland.
Och man hamnar vid vägskäl där man aldrig trott man skulle stå.
Möter människor som lyckas ta sig in och vända upp och ner på hela livet.

Jag hatar det här mörkret. Vintern. De långa nätterna. 
Har mått dåligt igen. Några gånger.
Anade väl att det skulle komma sådana dagar igen. Men hoppades ju ändå...

Han kallar mig för häxa. 
Syftar på den påverkan han påstår att jag har på honom och även andra.
"Jag känner inte så mycket för tjejer, träffar dem bara av en anledning", 
var något av det första jag hörde honom säga. 

Men jag är annorlunda. Såklart. Vad ska han annars säga?
Är inte särskilt övertygad. 
Även om han stått ut med en del redan. 

Vaknar mitt i natten. Känner hur hjärtat slår allt snabbare och hårdare. 
Blir jobbigt att andas. Reser mig hastigt och går upp.
Tar med täcket, virar det tätt runt kroppen. Låser in mig i badrummet. 
Sitter där på det kalla golvet. 

Men han låter mig inte vara. Försöker få upp dörren. 
Vill inte att han ska förstöra den, så jag låser upp. 
Tar på mig skorna. Får gå ut istället. Kanske lättare att andas då. 

Men han låter mig inte gå. Håller fast mig. 
MAN FÅR INTE HÅLLA FAST MIG!!!
Fast hur ska han veta det?

Vet inte riktigt vad som händer sen. 
Han släpper mig. Jag går ut.
Går och går tills den fyskiska smärtan av kylan tar över. 
Då går jag tillbaka. 

Han är inte hemma. 
Min mobil blinkar. Han har ringt. Och smsat. 
Tar alldeles för många sömntabletter. Och kryper ihop i soffan. 
Efter en stund kan jag svara. Med ett sms. Han kommer hem. 

Tydligen hade jag tagit mig loss på ett ganska våldsamt sätt. 
Och han kunde inte hålla fast mig utan att göra mig illa. 
Så jag fick gå. Trots att han inte ville.
Han ber mig lova att aldrig försvinna så igen.
Men det kan jag inte göra.
Vill inte lova, när jag förmodligen inte kommer kunna hålla det. 

Sen börjar tabletterna verka ordentligt. Han hjälper mig till sängen. 
Jag vaknar nästa dag med huvudvärk. Mår illa och har ångest. 
Men värst är ändå självföraktet.

Han hämtar vatten. Och frukost. Kramar mig. 
Och jag hatar mig själv ännu mer. 
För att han är så snäll. 
För att jag kan omöjligt förtjäna någon som honom.