Bubblan
Ändå kan jag inte sova.
Somnar framåt sex på morgonen.
Vaknar runt åtta-nio.
Suck.
Så trött på medicinen!
Trött på den här bubblan jag fastnat i också.
Kan inte tänka klart. Orkar inte engagera mig.
Vill bara få vara i fred.
Få människor jag fixar att umgås med för tillfället.
Bara dom som inte frågar. Som är enkla. Kravlösa.
Samtidigt har jag så dåligt samvete.
För att jag inte orkar. Drar mig undan.
Alla säger att dom förstår.
Är snälla. Skickar söta sms, mail och lämnar
meddelanden på mitt mobilsvar.
Har börjat sova med David igen.
Nära.
Med en arm runt min midja.
Ett ben över mitt.
Det är skönt.
Jag behöver närhet.
Värme.
Kärlek.
Det har gått för lång tid sen jag fick det.
Jag lärde mig iaf nåt :-p
Har startat så många bloggar.
Och lagt ner nästan lika många...
Kvar finns den här och remiss.
Funderade på det för nån dag sedan, vad jag ska göra
om jag tröttnar på bloggandet..?
Hur jag ska kunna sluta och därmed svika mina läsare?!
Det kan jag ju inte göra!
Många av mina läsare har även blivit mina vänner.
Om så bara över nätet, så har jag funnit andra,
lika vilsna och trasiga själar.
Ni är så fina, Erika, Kristian, Åsa, Anders, Sara
och alla ni andra!
Tack för alla mail & kommentarer.
Ni är underbara & tillsammans är vi starka nog
att ta oss uppåt, framåt & ur det här!!!
OT - Kom precis på en sak jag lärde mig under utbildningen
i Kalmar :-) Insåg det nu när jag läste igenom inlägget...
Man får/ska aldrig har mer än ett frågetecken/utropstecken/punkt eller annat.
För att det ska vara korrekt.
Men OM man MÅSTE betona något så ska/får man använda sig av tre.
ALDRIG något annat än 1 eller 3 alltså.
Det är något som verkligen sitter.
Något jag ALLTID följer.
Tur va? Att jag lärde mig något under dom där 3 åren!!!
:-p
Stängt av världen. Planerar min flykt.
Planerar.
Tittar på möbler.
Snart åker D iväg.
Lite orolig för honom. Såklart.
Samtidigt längtar jag så tills dess.
Att få vara ensam. Bara jag.
Och Lova då såklart.
Kanske kan ge lite klarhet.
Lite tid att fundera.
På vad jag vill och vem jag blivit.
Om mina drömmar är en tankeflykt
eller faktiskt något jag önskar.
Ingen telefon.
Stängt av. Kastat bort.
Nu försöker jag bli kvitt känslan
av stress. Av att missa något...
Jag har "jobbtelefonen".
Där kan jag nås i nödfall.
Så jag missar inget viktigt.
Men det är svårt att vänja sig
vid att varken skicka eller få några sms.
I längden tror jag det är bra.
Mindre stress.
Jag behöver det.
Min fina 2-åring på födelsedagen i sep <3
Jag får ingen luft!!!
Ont.
Ont, ont, ont.
Har inga ord.
Ingen ork att försöka förklara.
Bara ett stort svart mörker inom mig just nu.
Måste gå ut.
Ensam i natten.
Försöka andas.
Fylla bröstet med kall luft istället
för allt det där mörka, trassliga och onda
som finns där nu. Som kväver mig.
Se mig. Hjälp mig.
Jag kvävs, men ingen reagerar.
Ingen fångar upp mig.
Ingen finns här nu.
Krama mig. Älska mig.
Jag är ENSAM.
Och jag har så ont.
Borta, inte hemma...
Jag börjar så smått känna mig lite stressad...
Pressad, orolig, trängd, inmålad i ett hörn.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag har ingenstans att fly.
Hjälp mig. Hjälp mig, hjälp mig.
Måste ta mig loss. Bort.
Senaste året är en enda tung dimma.
Dövade känslor.
Någon annan som har levt mitt liv.
Jag har inte varit med. Inte i tanke och själ.
På ett sätt har det varit skönt.
Jag har bara varit. Flutit med.
Utan att känna. För någon eller något.
Nu har jag börjat vakna till liv igen.
Efter 12 månaders dvala.
Och jag blir panikslagen av vad som pågår omkring mig.
Vad som hänt när jag var någon annanstans.
Konsekvenser.
Vad gör jag nu?
Hur tar jag mig loss?
Jag har fastnat i ett liv som inte är mitt.
Ett liv där jag inte är hemma.
Ångest.
Jag vill hitta hem.
Nej...
Nu får det f*n vara nog!!!
Jag tänker inte ha cancer.
Glöm det!!!
Jag har haft nog med skit som det är.
LÄMNA MIG I FRED!!!
Är det MIG det är fel på?!?
Blir så trött.
Fick ett sms nyss...ett lååångt sådant.
Det började med
"Var går gränsen för otrohet, Jenny?"
Tanke 1: Vad fan är det här nu då??
Sen läste jag vidare...
Hittade bilder på en lättklädd tjej i min
pojkväns dator. Han säger att han ångrar sig
och aldrig kommer göra om det.
Men jag är helt förkrossad.
Min bästa vän säger att "alla killar porrsurfar".
Vad säger du?
Jag funderar på att lämna honom.
Fast jag älskar honom jättemycket.
Har han varit otrogen?
WHAT???
Otrogen? NEJ!
Nej, nej, nej!
Och varför ångrar han sig? Ångrar vad?
Att han tittat på lättklädda tjejer?
Dom var ju inte ens nakna.
Definitivt ingen porr som jag ser det.
Lämna honom?
En jättefin, snäll, rolig, smart och omtänksam kille
för att han tittat på bilder på lättklädda tjejer?
Varför beter sig så många tjejer så irrationellt?
Varför sån hysteri och svartsjuka?
Suck!
Jag hoppas min sambo porrsurfar. Ibland i alla fall.
Ser det som ett sundhetstecken. Att han är normal ;-)
Gjorde precis ett test på facebook .
(Mycket pålitliga tester där btw :-p)
Resultat:
Din kille bara måste vara bra i sängen.
För det är allt ett förhållande är i dina ögon - sex!
Annars kan man väl lika gärna vara vänner?
Spelar ingen roll om han är otrogen mot dig, det är ju du också!
