...
Söndag med sol
Så var det söndag igen.
Lite mör i kroppen efter gårdagens pass på isen.
Precis som det ska vara!
Solen skiner.
Ett löfte om vår ligger i luften.
Besök och fika hos fina vänner.
Mys!
Kommer hem och loggar in på datorn.
Sara har skrivit. Det är sällan, så blir
lite extra glad <3
Nu: te, skorpor med ost och
How I met you mother + Two and a half men.
=)
Min "bok" eller nåt...
min kära blogg till en bok.
Jag kom inte så värst långt. Saknar självdiciplin.
Det tog bara stopp.
Bad Anders om hjälp - dvs läsa igenom och sen
komma med konstruktiv kritik.
Han läser och säger sen bara;
"Du måste fortsätta".
Då vågar jag låta David läsa också.
Han brukar vara lite mer kritisk...
Hans kommentar?
"Det här är det bästa du någonsin skrivit".
Glad, nästan lite generad.
Men motiverad att fortsätta!
Kanske blir det en hel bok en dag :-)
Små ting & stor lycka <3
Bästa någonsin ;-p
Imorgon.
Så underbart!
Där väntar någon speciell...
& där väntar även min fina vän,
som flyttade dit i höstas <3
Snart, snart,snart så går jag
på Oxford Street.
Och ligger i en dubbelsäng på
ett lyxigt hotell.
MYS!
Projekt rengöring.
Mot värk. För att kunna sova. För att orka vara vaken...
Jag känner verkligen hur kasst min kropp mår av det.
Smutsig och igenslammad på insidan. Ungefär så.
Dags att rensa upp nu.
Noll tabletter och noll alkohol.
Mycket vatten och grönt te.
Försöka ta mig till hallen nån gång i veckan i alla fall.
Några snabba varv borde göra sitt för konditionen.
Fortsätta jobba på magen med.
Avskyr verkligen att känna mig såhär....såhär seg,
tung, trög.
Jag vill ha vår. Inuti och utanpå.
Mötet avklarat =)
Mötet idag...det gick bra. Över förväntan.
Hon är så snäll min handläggare.
Hon är så uppriktigt förstående
att jag nästan hade kunnat gråta.
Och Anders. Underbara Anders.
Fan, vilken tur jag haft.
Min stora skräck är att jag inte ska få
gå kvar där. Att jag ska slussas vidare
någon annanstans igen.
Idag har vi haft det så mysigt för övrigt.
Lova var ledig.
Vi sov middag tillsammans i dubbelsängen,
med massor av extra filtar.
Sen gick vi en promenad i kylan (och solen).
Fika med semlor och kaffe/saft följt av dans
i vardagsrummet.
Tänk om alla dagar kunde vara såhär! =)
I drömmarnas trädgård.
Jag är så sjukt, jävla trött.
Och orkeslös. Tom. Likgiltig.
Jag har ingenting att säga imorgon.
Men jag måste gå dit ändå.
Fokusera. Låtsas. Le. Spela med.
Aki - jag saknar dig!
Du är så underbar att jag skulle kunna krama sönder dig!!!
Tack för att du ger mig lite energi ibland. Jag behöver den.
Ringer snart. Lovar.
Sömntabletter eller nåt..?
Många långa samtal och mycket gråt
när sanningen kom fram...
Jag skickade en karta sömntabletter.
Av omtanke, (tro inget annat).
Alla behöver ju få sova ibland.
Får ett sms;
WOW! Vilka tabletter du skickade.
Ring mig, även om det är mitt i natten.
Måste bara berätta hur jag mår!
Följt av en massa dansande smileys...
Jag blir aningen orolig. Ringer upp.
-Åh, Jenny...jag känner mig som att jag är full
och hög och allting underbart på samma gång.
Va fan??? Varför får inte jag nån sån effekt av tabletterna???
;-p
Telefontrött.
Börjar få skavsår på öronen...
Du får hoppa på ett tåg och komma ner istället.
Eller så får jag väl åka upp.
(Men jag tror verkligen det hade varit bra för dig
att komma "bort" lite)!
Kram hjärtat <3
Härligt att prata med dig!
Måste sluta med dessa samtal som tenderar att vara i timmar.
Hur kan man ens ha så mycket att prata om?
Men det är underbart hur lätt allting känns när man har någon
att skratta med.
Tog sömntabletter igår för första gången på länge.
Läskigt vilken effekt dom ger.
Sa till David idag att nästa gång jag tar sömntabletter så
måste han ta ifrån mig mobilen...
Känslan när jag vaknade idag måste vara densamma som folk
beskriver att dom har "dagen efter", när det börjar gå upp för en
vad som sagts och gjorts på fyllan.
Jag har aldrig varit med om det tror jag. Präktigt va?
Men idag, rättare sagt under eftermiddagen fick jag en flashback
av några sms som skrivits. Panik. Kollade "skickade-mappen".
Jodå, många sms mitt i natten.
Konstaterade att det var mycket obergripliga meningar och stavfel,
(lätt hänt med T9 iofs), men i övrigt rätt lugnt.
Andas ut.
Suck eller i alla fall en djupandning.
förstå det här med vänskap.
Man KAN faktiskt vara trevlig utan att det betyder
att man vill se den andre naken.
JO, det är sant!!!
Natten den 4-5 januari.
Ibland blir det bara så fel.
Fast det känns rätt. Innan.
Kanske berodde det på bråket med David.
Det definitiva avslutet.
Kanske berodde det på ensamheten.
Kanske var det bara ett behov.
Fysiskt eller biologiskt.
Jag förstod en sak i alla fall.
Eller fick det bekräftat ska man kanske säga.
Den där känslan i magen. Det där suget.
Det är ingenting annat än lust.
Det betyder ingenting.
Har ingenting att göra med kärlek av något slag.
Bra att veta.
Onödigt kanske att behöva gå så långt för att förstå det.
Och vetskapen blev till en tomhet.
Men ändå. Nu vet jag något mer om mig själv.
Ändå en saknad...
Göteborg. Hemma.
I bilen på väg hit kunde jag inte sluta le.
Jag skulle hem.
Det känns alltid som en förälskelse.
Men idag står livet still även här.
Läser Fallhöjd av Nick Hornby.
Vad jag ska göra sen är oklart.
Behöver fler böcker.
Går omkring och får granbarr i fötterna.
Gör jäkligt ont faktiskt.
Fått låna Jimmys nätverkssladd en stund.
Stilla stressen över att inte kunna kolla remiss.
Skönt ändå att bara vara. Umgås när jag vill.
Sova. Upp och äta. Sova lite till.
Läsa, prata med mamma, se en film.
Ska åka in till stan. Gå omkring.
På alla gator som jag känner så väl.
Ensam. Eller kanske med någon.
Träffa kompisar. Fika. Se film.
Prata om allt och inget.
Ska återgå till min bok.
Och lantosten med fikonmarmelad.
Lite vin kanske. Finns bara vitt, men det får duga.
Fram, tillbaka och ingenstans.
för att visa sig svag och/eller ta emot hjälp.
Men ibland är det nog ett måste.
Iaf om man vill ha kvar någon självrespekt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Åt vilket håll nästa steg blir.
Får väl se helt enkelt...
Så var det bara...slut...
Pyntat, handlat, slagit in paket.
Bakat, lagat mat och julgodis.
Så kom julafton.
Dom få, enkla planer jag hade för dagen
blev inte av.
Jag var ensam, uttråkad och ledsen.
Noll julkänsla.
När kvällen gick mot natt kände jag bara tomhet.
Den där känslan man kan få när man verkligen sett
fram emot något. En fest till exempel.
Man längtar, väljer kläder, fixar med smink och hår...
Och så blir kvällen/festen inte alls vad man hoppats på.
Nu tittar jag på allt glitter och alla ljus.
Tänker att det snart ska plockas ner.
Utan att det fick komma till sin rätt på den stora dag det var tänkt.
Och julmat lär vi få äta till frukost, lunch och middag fram till nyår.
Ruset
Jättehemsk.
David har envis hosta...
Så jag övertalade honom att gå till vårdcentralen
och få mer effektiv hostmedicin än den receptfria.
Låter snällt.
Men jag vet att det bara finns en hostmedicin som
anses bättre...och den innehåller morfin.
JAG vill ha den.
Nu står en flaska på diskbänken och frestar mig.
Åh, vad jag längtar efter ruset den ger.
Snart, snart ska jag ta en dubbel dos, försvinna in
i en skön dimma och sova gott.
Underbart!
Men jag är hemsk.
Vem är du som skriver till mig?
Sömntabletter. Två.
Sen två till.
Och så några till...
Tappar räkningen. Somnar.
Sover länge, länge.
Vaknar.
Fortfarande trött.
Tar en dusch. Varm och lång.
Underbar känsla! Varmt vatten som
bränner mot huden. Sköljer av all ångest.
Nyduschad.
Vita underkläder. Grått linne.
Borstar håret framför hallspegeln.
Möter min trötta blick.
Kryper upp i ett hörn av soffan.
Lägger en filt över benen.
Lyssnar på Thåström.
Önskar att jag inte tänkte så mycket.
Kände så mycket.
Brydde mig så mycket.
www.remiss.blogg.se
Snart är det över.
Snart ska vi köra och hämta vid tåget.
Och jag vill inte.
Jag har så dåligt samvete över det,
men jag vill inte.
Ångesten kryper i kroppen när jag tänker
på att det antagligen kommer dröja månader
innan jag får vara "ensam" igen.
Men jag har i alla fall fått bekräftat att det här
livet inte är vad jag vill ha.
Måste börja bygga upp ett nytt. Ett eget.
Innan det är försent, medan jag fortfarade har
viljan, lusten och orken att göra det kvar.
Lämnar jag allt det jag har här, har jag ingenting kvar.
Och då behöver jag all kraft och ork jag har, för att
kunna bygga upp mitt liv på nytt, på egen hand.
Oftast känner jag mig bara likgiltig. Ett konstaterande.
Att det inte finns någonting kvar.
Men ibland tränger en känsla av sorg igenom.
För det som aldrig blev.
Då har jag bara lust att lägga mig ner och gråta.
Bara ett dygn kvar...
Jag har hunnit sakna honom lite ibland.
Men större delen av tiden har jag lyckats fylla.
Robban, mamma & Jimmy har hälsat på.
Jag & Lova har varit hos Oskar, fikat med Ante,
och lunchat med Nina :-)
Nu njuter jag av att vara ensam!
Lova sover och jag sitter med datorn i knät,
framför teven, med en stor kopp te, morötter
och dip - härligt!
Det känns både skönt och lite hemskt att inse
hur bra jag klarar mig själv.
Att jag trivs i mitt eget sällskap och att jag fixar
såväl Lova som vardagens alla bestyr.
Visst har jag haft tråkigt.
Särskilt första två dygnen,
då höll jag på att dö av leda.
Torsdag kom Robban. Det var mysigt med sällskap.
Fredag kom mamma och Jimmy. Och Robban. Kul :-D
Lördag var mamma & Jimmy kvar. Trevligt :-)
Söndag åkte dom och Robban kom tillbaka.
Idag, onsdag åkte han hem.
Och så trycker vi in lite kompisdejtar också...
Är det hemskt att säga äntligen ensam?
Inget personligt mot någon av dom.
Men det är sååå skönt att bara få vara jag nu.
