Ensam hemma :-) ?
Hela tio dagar ska han vara borta.
Jag har längtat efter att få vara för mig själv.
Men samtidigt varit orolig för att det ska bli jobbigt.
För om jag skulle må riktigt dåligt...
...då måste jag ju ta hand om Lova ändå.
Nu när han åkt känns inte det som ett problem.
Visst kräver Lova mycket tid, men det fixar jag :-)
Inga problem alls!
Däremot känns det väldigt tomt och ensamt.
När Lova lagt sig vid 19:30 så är kvällen lååång.
Och tråkig. Bara dator och teven som sällskap.
Skulle få besök av en kompis, men det blev inte av,
inte idag iaf :-(
Men inte helt oväntat iofs.
Så nu planerar jag och Lova vår flykt till en vän
i Malmö som erbjudit ett gästrum, god mat och
härligt sällskap! (Love you finaste)!!!
Sen får det nog bli en resa upp till Gbg.
Träffa familjen och Maya som jag saknat SÅ!
Samt Jimmy då såklart <3
Och förhoppningsvis Malin också :-)
Bubblan
Ändå kan jag inte sova.
Somnar framåt sex på morgonen.
Vaknar runt åtta-nio.
Suck.
Så trött på medicinen!
Trött på den här bubblan jag fastnat i också.
Kan inte tänka klart. Orkar inte engagera mig.
Vill bara få vara i fred.
Få människor jag fixar att umgås med för tillfället.
Bara dom som inte frågar. Som är enkla. Kravlösa.
Samtidigt har jag så dåligt samvete.
För att jag inte orkar. Drar mig undan.
Alla säger att dom förstår.
Är snälla. Skickar söta sms, mail och lämnar
meddelanden på mitt mobilsvar.
Har börjat sova med David igen.
Nära.
Med en arm runt min midja.
Ett ben över mitt.
Det är skönt.
Jag behöver närhet.
Värme.
Kärlek.
Det har gått för lång tid sen jag fick det.
Jag lärde mig iaf nåt :-p
Har startat så många bloggar.
Och lagt ner nästan lika många...
Kvar finns den här och remiss.
Funderade på det för nån dag sedan, vad jag ska göra
om jag tröttnar på bloggandet..?
Hur jag ska kunna sluta och därmed svika mina läsare?!
Det kan jag ju inte göra!
Många av mina läsare har även blivit mina vänner.
Om så bara över nätet, så har jag funnit andra,
lika vilsna och trasiga själar.
Ni är så fina, Erika, Kristian, Åsa, Anders, Sara
och alla ni andra!
Tack för alla mail & kommentarer.
Ni är underbara & tillsammans är vi starka nog
att ta oss uppåt, framåt & ur det här!!!
OT - Kom precis på en sak jag lärde mig under utbildningen
i Kalmar :-) Insåg det nu när jag läste igenom inlägget...
Man får/ska aldrig har mer än ett frågetecken/utropstecken/punkt eller annat.
För att det ska vara korrekt.
Men OM man MÅSTE betona något så ska/får man använda sig av tre.
ALDRIG något annat än 1 eller 3 alltså.
Det är något som verkligen sitter.
Något jag ALLTID följer.
Tur va? Att jag lärde mig något under dom där 3 åren!!!
:-p
Stängt av världen. Planerar min flykt.
Planerar.
Tittar på möbler.
Snart åker D iväg.
Lite orolig för honom. Såklart.
Samtidigt längtar jag så tills dess.
Att få vara ensam. Bara jag.
Och Lova då såklart.
Kanske kan ge lite klarhet.
Lite tid att fundera.
På vad jag vill och vem jag blivit.
Om mina drömmar är en tankeflykt
eller faktiskt något jag önskar.
Ingen telefon.
Stängt av. Kastat bort.
Nu försöker jag bli kvitt känslan
av stress. Av att missa något...
Jag har "jobbtelefonen".
Där kan jag nås i nödfall.
Så jag missar inget viktigt.
Men det är svårt att vänja sig
vid att varken skicka eller få några sms.
I längden tror jag det är bra.
Mindre stress.
Jag behöver det.
Min fina 2-åring på födelsedagen i sep <3
Jag får ingen luft!!!
Ont.
Ont, ont, ont.
Har inga ord.
Ingen ork att försöka förklara.
Bara ett stort svart mörker inom mig just nu.
Måste gå ut.
Ensam i natten.
Försöka andas.
Fylla bröstet med kall luft istället
för allt det där mörka, trassliga och onda
som finns där nu. Som kväver mig.
Se mig. Hjälp mig.
Jag kvävs, men ingen reagerar.
Ingen fångar upp mig.
Ingen finns här nu.
Krama mig. Älska mig.
Jag är ENSAM.
Och jag har så ont.
Borta, inte hemma...
Jag börjar så smått känna mig lite stressad...
Pressad, orolig, trängd, inmålad i ett hörn.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag har ingenstans att fly.
Hjälp mig. Hjälp mig, hjälp mig.
Måste ta mig loss. Bort.
Senaste året är en enda tung dimma.
Dövade känslor.
Någon annan som har levt mitt liv.
Jag har inte varit med. Inte i tanke och själ.
På ett sätt har det varit skönt.
Jag har bara varit. Flutit med.
Utan att känna. För någon eller något.
Nu har jag börjat vakna till liv igen.
Efter 12 månaders dvala.
Och jag blir panikslagen av vad som pågår omkring mig.
Vad som hänt när jag var någon annanstans.
Konsekvenser.
Vad gör jag nu?
Hur tar jag mig loss?
Jag har fastnat i ett liv som inte är mitt.
Ett liv där jag inte är hemma.
Ångest.
Jag vill hitta hem.
Nej...
Nu får det f*n vara nog!!!
Jag tänker inte ha cancer.
Glöm det!!!
Jag har haft nog med skit som det är.
LÄMNA MIG I FRED!!!
Är det MIG det är fel på?!?
Blir så trött.
Fick ett sms nyss...ett lååångt sådant.
Det började med
"Var går gränsen för otrohet, Jenny?"
Tanke 1: Vad fan är det här nu då??
Sen läste jag vidare...
Hittade bilder på en lättklädd tjej i min
pojkväns dator. Han säger att han ångrar sig
och aldrig kommer göra om det.
Men jag är helt förkrossad.
Min bästa vän säger att "alla killar porrsurfar".
Vad säger du?
Jag funderar på att lämna honom.
Fast jag älskar honom jättemycket.
Har han varit otrogen?
WHAT???
Otrogen? NEJ!
Nej, nej, nej!
Och varför ångrar han sig? Ångrar vad?
Att han tittat på lättklädda tjejer?
Dom var ju inte ens nakna.
Definitivt ingen porr som jag ser det.
Lämna honom?
En jättefin, snäll, rolig, smart och omtänksam kille
för att han tittat på bilder på lättklädda tjejer?
Varför beter sig så många tjejer så irrationellt?
Varför sån hysteri och svartsjuka?
Suck!
Jag hoppas min sambo porrsurfar. Ibland i alla fall.
Ser det som ett sundhetstecken. Att han är normal ;-)
Gjorde precis ett test på facebook .
(Mycket pålitliga tester där btw :-p)
Resultat:
Din kille bara måste vara bra i sängen.
För det är allt ett förhållande är i dina ögon - sex!
Annars kan man väl lika gärna vara vänner?
Spelar ingen roll om han är otrogen mot dig, det är ju du också!
Att inse problemet är första steget...
Det känns inte ens roligt längre...
Bara stressigt.
Lite irriterad på en vän.
Nån som varit med länge. Som jag alltid tyckt bra om.
Men som på senare tid börjat "tycka" för mycket om vad andra gör.
Och det stör mig.
Sägs ju att det man retar sig på hos andra är sådant som man
egentligen inte gillar hos sig själv...
(Jag hoppas inte att jag är som den här personen).
Men jag tror att h*n är missnöjd med sitt liv och därför påpekar
bristerna i mitt.
H*n vill påvisa att jag lever fel. Att jag har ett dåligt förhållande, att
jag inte tar hand om Lova på bästa sätt, att jag borde välja bort
vissa vänner osv, osv, osv.
Det är en sak att vi tycker olika om tex barnuppfostran.
Men jag säger inte att h*n gör fel och att mitt sätt är det rätta.
Vi är olika. Och jag tycker det är okej.
Det har aldrig varit nåt problem förut.
Men nu är det plötsligt det.
Jag tror det beror på att h*n är så missnöjd med sitt eget liv
för tillfället. Att om någon annans är sämre, så känns det bättre...
Inte fullt så misslyckat liksom.
Enkel psykologi.
Men jag har ingen lust att bli kritiserad för att h*n ska må bättre
och känna sig duktig och bra.
Däremot uppmuntrar, stöttar, lyssnat jag gärna, det är en annan sak.
Inte bara jag som blir kritiserad. Skitsnack om alla andra med.
Och jag orkar inte lyssna på sånt.
Jag har det inte perfekt. Men bra nog.
En underbar dotter, en härlig familj, fantastiska vänner,
en söt katt, bra vårdkontakter och höstlöv i rött och gult
utanför fönstret.
Allt jag skriver inom mig...
Som konstant skriver, som har en story i huvudet.
All ensam tid skapar jag. Formulerar. Skriver.
Jag bara väntar på den dag då man kan koppla ett
usb-minne eller nåt till hjärnan och föra över allt material den vägen.
För av någon konstig anledning blir det aldrig lika bra när jag
skriver ner det på datorn som det var i huvudet...
Jag tappar liksom alla de där snärtiga formuleringarna,
och de träffsäkra ordvalen.
Jag har börjat se saker och ting klarare nu.
Utan kroppen full av mediciner.
Med rent, giftfritt blog som stilla flyter i mina ådror.
Äntligen har jag tagit mig ur den där bubblan som jag
fastnade i, i våras.
Världen tycks mer nyanserad nu.
Jag funderar på diagnoser.
Många diagnoser av det psykiska slaget tycks gå hand i hand.
Så tätt ihop att det är omöjligt att skilja dom åt.
Ibland undrar jag om jag inte borde ha betydligt fler.
Ibland tror jag inte att jag borde ha någon alls.
I Stockholm träffade jag en man. Med erfarenhet av sånt.
Han ifrågasatte mina mediciner.
Som han sa "Att vara deprimerad, att ha ångest, det är bara
ett annan sätt att vara ledsen på".
Och det låter ju logiskt. Och då känns det också väldigt fel
att ta mediciner för att döva smärtan.
Borde man inte istället gräva i den, plågas, sörja och sen kunna
gå vidare? Utan en massa kemiska substanser.
Men vad gör man under tiden???
Hur överlever man all ilska? Hur överlever andra den?
Hur klarar man alla nätter av ångest?
Jag vill inte igenom allt det där. Jag orkar inte.
Jag vill inte sitta vaken hela nätterna med en kniv i min hand.
Jag vill inte blöda.
Jag vill inte kasta glas och få splitter över hela lägenheten.
Jag vill inte sparka sönder några fler dörrar.
Och jag vill inte känna den fruktansvärda ångest som griper
tag i mig efteråt.
Som frågar mig hur jag kan leva med mig själv?
Och hur andra kan leva med mig?
Jag har blivit något av en expert på att stänga av mina känslor.
Nästan oavsett vad det gäller.
I alla fall skjuta upp dom. Jag är kontrollerad. Sansad. Lugn.
Ingen som inte upplevt det kan nog ana hur arg jag kan bli.
Jag kan välja att inte känna. Sorg, dåligt samvete, besvikelse...
Alla negativa känslor sorteras bort. Blir till ingenting.
Likgiltighet.
Dom pressas ihop i mitt bröst. Ibland värker det.
Det är nog det som kallas ångest.
Och ibland blir det för fullt. Det är då jag bli sådär arg.
Eller ledsen.
Jag är lite orolig nu. Men ändå starkare.
Det hjälper att skriva.
Och alla fina kommentarer på (remiss)bloggen värmer.
Dom känns som stora varma kramar när jag fryser som mest.
Jag hatar att vara ensam när vi är två.
Det är värre än att vara ensam när jag faktiskt är ensam.
Det blir så mycket mer uppenbart då.
Att man alltid, när det kommer till kritan, är ensam.
I sig själv. Med sig själv.
In love...
Jag har hittat en blogg via bloggtoppen.
Gick aldrig in via länkarna förut.
Ni vet dom där längst ner där det står typ
"gillar du den här bloggen så skulle du nog även gilla..."
Och det har jag märkt att jag gör. Gillar dom alltså.
Särskilt en.
Jag har aldrig läst nåt så fantastiskt.
Jag ÄLSKAR hennes sätt med ord.
Kan liksom inte sluta tänka på det.
Hade jag gillat tjejer så hade jag varit hopplöst
förälskad i henne nu.
Underbara, underbara underbara!!!
Åh, hon bara sliter upp bröstet och tar tag i hjärtat.
Kramar det så hårt att varenda droppe syrerikt blod
pressas ur.
Det värker, det blir svårt att andas. Ont!
Och det är så härligt. Så befriande.
Att någon lyckas sätta ord på den där känslan.
Klä den. Så att den blir vacker.
Ångest i aftonklänning.
Underbara du!
När du säger att du uppskattar mig.
Att vår vänskap är för alltid.
Du river alla murar. Ser mig avskalad, naken.
Ser den jag är.
Och så säger du att du älskar mig...
Men vi glömmer lördagen ;-)
Jag var full av kodein och du av alkohol.
Det är en bra (om inte ursäkt), så iaf förklaring.
Och du, det finns bara en.
Jag skulle aldrig kalla någon annan för det.
Det är bara underbara DU!
Mitt bättre jag
Träffar mycket vänner.
Planerar, fixar och grejar.
Lagar ordentlig middag varje dag.
Stolt över mig själv!
Ingen snabb/hämtmat på 2 veckor.
Har ny ork.
Kanske medicinen?
Mår bättre iaf.
Bättre än vad jag kan minnas att
jag gjort på över ett år nu.
Omprioriterat i livet.
Livet är för kort för att slösas bort
på dom som ändå inte bryr sig.
Gillar du mig inte så fine.
Det är ändå DU som går miste om något.
För jag är fantastisk!
Love u too
budskap :-) Vet inte varför? har nog inte gjort något
särskilt/något extra för att förtjäna dom.
Men jag blir glad & varm & lycklig!
Nu är Emma här. Pratat massor om gamla minnen.
Hade nästan glömt att jag blev anklagad för att ha skickat
kärleksbrev till min klasskompis (en tjej) på gymnasiet...
Nu är det ännu roligare än då ;-)
Mätt på godis och full på vin.
Nu ska jag krypa ner i min sköna säng och sova!
Nattens salta tårar
Först var det sajten "Allt om barn", sen expressen o DN,
därefter kom Aftonbladet och nu Allers förlag...
Men det är du min lilla toppmurklablogg som jag längtar efter
när jag känner för att skriva. Det är du som får veta dom riktiga
hemligheterna, tankarna och känslorna, om än förklädda (någon
kan ju trots allt titta in här och läsa...)
Jag är så ledsen. Och den här gången vet jag varför.
Mina samtal med Emmy ger så mycket.
Jag har lärt mig en hel del om mig själv sedan i våras.
Och det gör ONT, ONT, ONT att inse vad jag gör mot mig själv.
Vilka situationer jag försätter mig i och vilka destruktiva relationer
jag söker. I vilka jag tror mig vara lycklig och fri, men som bara är
illusioner och tomma bubblor som riskerar att spricka när som.
Eller...det som gör ont är egentligen att inse vad jag borde göra.
Kanske vad jag måste göra för att någonsin kunna må bra.
Jag måste börja klippa band.
Bekämpa all impulsivitet, alla tillfälliga lustar och infall om vad som får
mig att må bra. Börja se helheten. Fokusera på det som är hållbart. I längden.
Jag glömmer aldrig. Men jag väljer att inte minnas.
Har inget behov av hämnd längre. Likgiltig. Nästan iaf.
Tror att alla får det dom förtjänar förr eller senare.
Måste tro det för att kunna gå vidare utan hat.
Jag är för snäll. Eller kanske är dum ett bättre val av ord?
Citerar Winnerbäck:
"Plötsligt minns jag stanken av min godtrohet igen. En vän som inte riktigt var en vän"
Mitt liv i ett nötskal. En vän som inte riktigt var en vän...
Undrar ibland om jag har några vänner alls?
Som finns vid min sida för att jag är jag? Som inte bara utnyttjar mig och min välvilja?
Jag känner mig ensam i alla fall.
Det gör man väl inte om man har en vän, gör man?
Framåt...
...med små, små steg, så tar jag mig framåt.
Eller kanske uppåt :-p
Vad var det nu igen jag tänkte skriva..?
Har längtat hela dagen efter att få sätta mig och blogga.
Men nu vet jag inte om vad...hmm.
Måste ju haft en tanke med det.
Nåja.
Var hos Emmy igår.
Och kom till nya insikter :-)
Var nog faktiskt det mest givande besöket hittills!
(Fast utan alla tidigare samtal hade jag ju såklart inte varit
där jag är idag).
Kände mig i alla fall riktigt stolt över mig själv samtidigt som
jag måste erkänna att jag inte riktigt gillar vissa sidor.
Fan vad taskig jag kan vara! Omedvetet, visserligen. Men ändå...
Fast nu när jag är medveten om det så kan det bli bättre iaf.
På måndag ska David med dit.
Han tycker det är skitjobbigt och jag får dåligt samvete...suck!
Börjar förresten bli sjukt stressad inför helgen!
Blir mycket folk - trots att långt ifrån alla bjudna kommer,
men som jag sa till David tidigare, så kommer faktiskt nästan alla
som betyder något. Alla som står oss riktigt nära ♥
Läggdags nu. Imorgon är det dagis igen.
Inskolning dag 5.
Dålig stil av AB!!!
i gårdagens tidning utan att berätta det för mig!
ARG!!!
Så får man bara inte göra. Särskilt inte när det handlar om ett
reportage med foton på mig samt väldigt känsliga saker om
mig och mitt liv.
Jag har visserligen valt att ställa upp på intervjun, men jag vill
vara förberedd på de frågor som kommer från folk efter att de
har läst tidningen.
Kan ju inte ens läsa det nu i efterhand eftersom tidningen inte
längre går att få tag i (annat än hos AB själva då).
Så det tar några dagar innan jag kan få ett ex.
Skitdåligt, Aftonbladet!!!
STÖRST av allt...
...är kärleken till Lova!!!
Denna lilla pyttemänniska med sitt lockiga hår och
stora bruna ögon, hon är det underbaraste i världen!
Idag när hon kom hem efter helgen på Österlen springer
hon in till mig. Kramas, pussas och stryker mig över kinden
och över håret.
Samtidigt säger hon: "Saknat mamma, mamma gosig, mamma
mysig, Loa kommit mamma nu, mamma älkling"
Och jag älskar, älskar, älskar henne!!!
Över allt annat. Mer än vad jag trodde man kunde älska någon.
Starkare än någon annan kärlek är den till sitt barn.
Varenda liten del av min kropp och själ älskar henne så det känns
som jag ska gå sönder!
Att förlora någon man älskar kan göra så fruktansvärt ont.
Oavsett hur, varför eller till vem man förlorar personen i fråga.
Men på något sätt vet jag att jag skulle ta mig igenom det...
Med Lova kan jag inte se det.
Jag kan inte se ett liv utan henne.
Jag skulle dö.
Och jag är så tacksam för att jag fick henne.
Hon ger livet perspektiv.
Hon får mig att förstå vad som är viktigt, vad som betyder nåt.
Egentligen.
Hur dåligt jag än mår.
Hur mycket jag än sluter mig i mig själv, så når hon mig.
Och jag kan leva hela livet fången i allt detta trassel av ångest,
bara hon ser på mig ibland och ler.
Bara jag vet att hon är lycklig.
Det är värt alla timmar av terapi, alla mediciner och alla biverkningar.
Kan jag må bättre så ska jag göra det. För henne.
Hon är den främsta och bästa anledningen man kan ha!
Och jag är så glad att jag valde världens bästa pappa till henne.
Som finns där. Alltid.
Som tar hand om henne och som räcker till de dagar då jag inte gör det.
David, jag älskar dig för att du står ut.
För att du är den snällaste jag vet.
För att du är så trygg och stark och ger mig det stöd jag behöver.
För att du älskar mig och jag aldrig behöver tvivla på det.
För att du är du.
Jag vet att jag fortfarande tvivlar ibland, trots allt.
Trots allt har ju tidigare relationer till andra visat sig vara
allt annat än bra...
Men innerst inne vet jag att du aldrig skulle göra mig illa.
Inte på något sätt.
Jag måste nog bara försöka inse att jag är värd att må bra.
Att jag faktiskt förtjänar någon som behandlar mig väl. 
Jag älskar er min lilla familj. Ni är BÄST!!!
Auktioner & film...
Robban skulle hälsa på nån kväll,
som sedan blev till närmare två dygn.
Hann med ett helt gäng filmer, lite poker,
fotboll, mat och alldeles för mycket rödvin.
För min del, får jag väl tillägga eftersom Rob var så nöjd
med att det för en gångs skull var jag som blev full
och inte han...
Nu har han precis åkt iaf och jag njuter av ensamheten
en stund, innan jag måste fixa till mig lite inför träff
med Nina i em.
Har för övrigt haft hela 49 auktioner som gått ut i helgen...
Borde nog tänkt mig för en extra gång innan jag la ut så många.
Nu har jag 35 mail som ska besvaras, kläder som ska packas,
vägas och postas.
Blir trött av bara tanken!
Kom hem nu sötunge, jag saknar dig!!!
